Mitt i ingenstans – efter timmar bilåkande genom bergen kom vi fram till den lilla byn Mühlbach. Den ligger i italien men är typ tyskt. Alla snackade tyska och det kryllade av käcka vandrare – och vi. Men vad gjorde det. Miljön är helt otrolig och vi hade ett jättefint hotell. Hotellet har en spa och poolavdelning inomhus så ett nästan timmes långt dopp satt fint efter många timmar i bil. Efter en dusch tog vi oss en ”tur på stan”.

”Stan” är ju typ en liten korsning och huset där linbanan går upp längs berget men det finns ett par små restauranger, ett café och en liten matvarubutik. Och oh my vilken butik. Det är i Italien man ska bo. ALLT gott finns i mängder. Fast butiken är mini fanns ALLA skinkor, korvar, ostar, oliver och grönsaker man kunde tänka sig. Goda bakverk och nybakat bröd. Vi gick loss och fick oss det bästa eftermiddags-melliset so far på denna resa.

Nu är det här enl liten pelargon men här är det blommor i precis varje fönster, på varje balkong, vid varje dörr och på varje staket. Pelargoner ska det tydligen vara och såååå fina är dom!

På kvällen åt vi i hotellets restaurang – det ingick – och det var inte vilken middag som helst. 6 serveringar totalt och vi rullade upp på rummet ett par timmar senare. Riktigt bra käk!

Såklart bänkade vi oss för tjejernas VM-match. Vi hittade en italiensk sportkanal som sände. Jag och Viktor höll ut hela långa vägen till den trista förlusten var ett faktum medan Harry och Fredrik somnade redan under andra halvlek.

Utsikten från vår balkong vid 8 på morgonen. Det går liksom inte att ta in. Och går inte ens nästan att få på bild. Det är helt magisk utsikt och miljö. Här kan man liksom inte stressa eller känna sig pressad. Man bara stannar upp och stirrar ut över bergen. Vi skuttade pigga och glada ner till frukosten som var minst lika bra som middagen. Sen var det dags – linbanan upp till nästa by!

Vi tog oss en promenad, köpte vykort och souvenirer i en liten butik och satt och njöt av utsikten på några larvigt stora solstolar. Hela den här lilla byn består av hotell och de nödvändigheter hotellgästerna kan behöva. Det som ska levereras kommer med minismå lastbilar och helikopter (!!!). Det byggs överallt och man har små lyftkranar på var och varannan tomt – det går ju inte att köra upp grejer med bil. Vandrarna flockas och far i väg åt alla håll med fotriktiga kängor, stavar och ryggsäckar. Vi lite mer felplacerade turister tog linbanan ner igen för att packa ihop och åka vidare.

Om vägen UPP för berget var klurig var det ingenting mot nervägen. Vårt nästa stopp – Trieste – ligger inte ens 30 mil bort men det tog oss 5 timmar. 50 km/h och de sjukaste kringel-krok-vägar vi kört hittills. Det stoppade dock inte timmerbilar och tunga lastbilar från att bara kötta på. Jäkla dårar alltså!

Redo för bilfärd! Vi brukar ju säga att ungarna är duktiga på att åka bil men denna resa har dom fasen överträffat sig själva. Det är inga varken korta eller lätta strapatser vi åkt. Genom Polen på deras skitdåliga vägar och nu genom halva Italienska bergskedjan (det är en överdrift men det har känts LÅNGT). Det har dock även varit de absolut vackraste vägarna vi åkt. Nedan bilder är bara ett axplock och ger inte ens nästan känslan av att åka där mellan bergen.

Nästa inlägg här kommer från Trieste. Vi har varit här en dag nu men har en kväll kvar innan vi beger oss den sista lilla biten ner till Kroatien. Dock ska vi genom bergspasset i Slovenien som tog oss nästan 2 timmar förra gången så det kan bli en längre färd än väntat. Imorgon kommer även Bonusfamiljen så imorgon kväll blir det storfamiljsmiddag vid poolen.