Livet,  Maten

Det här med LCHF och att leva livet – gärna samtidigt!

Det är nu 4 månader ganska exakt har vi hållit igen på kolhydrater och socker. Det har på ett sätt blivit ett nytt normalläge och jag får en hel del frågor om hur ”extrema vi är?” eller om vi ”aldrig äter normalt” och framför allt frågan om vi ”aldrig fuskar”. Svaret på detta är att vi inte är extrema alls. Ovan är mat från sista veckorna – ser inte så tokigt ut va?! Verkligen inte!

Man måste leva också och vi ÄLSKAR ju mat. Vägrar sätta mitt liv på hold för att banta. Vägrar säga nej till roliga saker och middagar med vänner. Jag har slitit hårt för att ta mig dit jag är i livet så nu ska det fasen njutas!
Så vi håller det hyggligt strikt hemma och i vardagen men lyxar när tillfälle ges. Går jag ut och käkar väljer jag nåt bra om det går men finns det inget som lockar äter jag det jag vill helt utan dåligt samvete. På Kanarieöarna tex hoppade jag fika, godis och att vräka i mig bröd men tvekade inte för en sekund att ta en god pasta eller njuta av Sangria. Jag äter ju LCHF för att hålla mitt extrema sötsug (hej sockerberoende) i schack och såklart gå ner i vikt. Ärligt talat hade jag aldrig brytt mig om detta om jag höll den vikt jag ville och hade den fysik jag ville ha. Men – nu är man en tjockis efter alla år av för mycket gott och skit så nu är det bara att göra jobbet.

Jag har som mål att fylla 40 i bästa skick. Jag kommer inte ha kommit heeeeelt mål till dess. Tyvärr. Men som alltid kom livet mellan. Jag har fått göra så mycket roligt på vägen att jag tycker att det varit värt det. Kommer inte nått min målvikt till min födelsedag men har reviderat målet till att komma i mål när jag är 40. Det ger mig hela året så då finns gott om tid. Har gått ner 10 kg och har (tror jag) 10 kg kvar. Det är mycket. Alltså jättemycket! Såklart ville jag helst tappa allt på en gång men vet ju också att det är så himla mycket bättre att det får ta den tid det tar. Då hinner kroppen (och hjärnan) med. Det slår mig fortfarande i matbutiken att jag går till godishyllorna av gammal vana – fast jag numera inte ens är sugen. Märkligt hur hjärnan försöker lura mig?! Men jag vinner numera och det är så jäkla gött!

Träningen har varit ett minst lika stort mål för mig. Jag älskar ju att träna men lever man som jag gjorde förut finns helt enkelt inte orken. Tung, med för mycket mat i magen, för lite sömn och utan ork blir ingen träning gjord. Numera har jag nått en ny vardag där jag gymmar 3-4 gånger i veckan och går en ”fettpromenad” varje dag. Älskar det. Såklart är det inte skitkul vaaaarje dag men SÅ värt det.

Det är inte ens en månad kvar till min födelsedag. Den där jäkla dagen D som jag inte riktigt vill ska komma. Men jag har lovat mig själv, hade en lång diskussion med mig själv igår på fettpromenaden, att NJUTA av den dagen. 22 dagar kvar…

Kommentera

%d bloggare gillar detta: