När man har barn som skuttar till skolan

Idag var hela familjen pirriga när vi vaknade. Första skoldagen i nya skolor för båda killarna. Vi åt långfrukost i lugn och ro och satt och pratade hela familjen om förväntningar och pirr samt lite förmaningar från lika pirriga föräldrar såklart. Viktor började inte förrän 9 så han fick klara sig till skolan själv – att ha med sig morsan till första dagen i högstadiet blev vänligt men väldigt bestämt nedröstat. Jag och Fredrik åkte därför i karavan med Harry till skolan för att lämna av den här lilla ”nollan” hos Förskoleklass GUL. Så himla cool kille. Han knatade rätt in på skolgården, sa hej till alla fröknar och så bara ”ni kan åka”.

När vi gick mot bilarna vände vi oss om och kollade flera gånger  men det var ingen som stod och tittade efter oss – han hade redan smitit iväg med kompisar till skogen. Ett par timmar senare sitter jag på jobbet och telefonen ringer. På ungefär 27 sekunder hinner Viktor tala om att allt gått bra och att han och massa killar i klassen ”tar bussen till donken och käkar lunch”. Alltså va? Mitt spontana ”Nej” och ”det får du absolut inte” fastnar i halsen och jag inser att han såklart måste få åka med polarna första dagen och luncha på Mc Donalds. Mammahjärtat få snörpa ihop sig bäst det vill där på kontoret. Han är stor nu. Måste få flyga lite fritt och fixa och dona med sitt. Men Gud så skönt att jag i alla fall fick åka till förskoleklassen och hämta Harry. I alla fall någon som mamman fortfarande får ha lite koll på ett par år till.

Nu ikväll när vi återigen suttit och pratat igenom dagen ligger mammahjärtat och bara gottar sig i tjockt lager fluff. Mina killar har haft en magisk dag. Dom hade så mycket att berätta – vad dom gjort, vad dom ätit, vilka dom varit med, berättat om lärare och kompisar och bara bubblat ur sig om dagen.

Jag har två trygga killar som studsat till nya skolor idag. Det är med enorm tacksamhet jag sitter här ikväll och kollar på ovan bilder medan båda två ligger och sover. Båda två är så sjukt coola och modiga. Dom går dit med en vetskap om att både kompisar och dagen bara funkar. Tänker en extra gång på alla barn som HATAR första skoldagen. Alla dom barn som bävar för frågan ”vad har ni gjort i sommar” eller har en klump i magen över att återigen stå ensam på skolgården. Alla dom som inte fick frågan om att åka till donken och käka eller som inte har nån kompis att springa iväg med så man glömmer att mamma och pappa gått. Fy så det smärtar i mig för dessa barn. Vi pratar mycket om det hemma. Att man måste se dessa kompisar. Att man måste vara den som säger hej eller frågar om han eller hon vill vara med. Jag tror inte för en sekund att mina ungar är änglar och perfekta men jag vet att ingen av dom under några omständigheter skulle utesluta någon eller vara taskiga mot en kompis. Mina skruttar. Är så stolt över dom så jag spricker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s