”Som vanligt”

”Som vanligt” har varit ett laddat uttryck för mig under en väldigt lång tid. Jag blev sjuk 2012 när jag började jobba efter mammaledigheten med Harry. Jag mådde illa jämt och trodde på riktigt att jag var magsjuk varenda dag i nästan ett år innan jag tog tag i det. Det var hemskt och på grund av illamåendet började jag få svårt att äta ute, blev livrädd för allt som inte var inplastat. Jag spritade händerna hundra gånger om dagen och till slut kunde jag inte ens gå in på dagis för att hämta Harry för jag var så rädd för baciller och sjukdomar.

Jag fick extrem ångest av ALLT som var utanför vardagen och jag vet inte hur många gånger Fredrik fick släppa allt och åka hem från jobbet för att jag bara satt hemma och grät. Hemskt. I slutet hade jag utvecklat tvångsbeteenden och var tvungen att tvätta, sprita, skala och greja med ALLT jag eller barnen skulle äta. När jag insåg att jag helst ville att båda barnen skulle klä av sig och duscha varje dag efter dagis och skola och när vi fick skicka hem gäster från en middag för att jag klappade ihop fick det vara nog.

Efter en lååååång period hos både läkare och framför allt psykolog började jag hitta tillbaka till en fungerande vardag. Jag träffade min psykolog en gång i veckan och allt jag ville var att få vara ”som vanligt”. Mitt enda fokus var att komma tillbaka till ”hur jag var förut”.
Det tog ytterligare ett år att inse att ”som vanligt” va det som gjorde mig sjuk.
Som jag var då, som jag fokuserade och prioriterade då var det som gjorde att jag klappade ihop. Jag trodde aldrig att jag kunde eller klarade av saker. Jag utgick från att saker inte skulle gå eller var möjliga. Jag såg allt som alla andra hade men aldrig det jag hade själv. När jag med hjälp av psykologen benade ut detta fick jag inse den hemska sanningen att jag hade resonerat och varit så här i flera flera år. Mitt ”som vanligt” var ju hemskt och inte alls som jag ville vara och leva. Jag började försöka se allt annorlunda och sakta ändra min inställning och mitt sätt att tänka. Det funkade!
Vi gifte oss den våren 2014 och jag kommer ihåg så väl hur lycklig jag var att jag kunde njuta av vårt bröllop utan illamående och ångest. Men – vi hann bara komma till Rom dagen efter på vår bröllopsresa så fick jag ligga hela första kvällen i sängen med panik och illamående. Jag hade kommit en bit på väg men det var långt kvar.

Med små små steg och med sjukt mycket jobb har jag sen dess försökt skapa ett nytt ”som vanligt”. Jag har utmanat mig själv på saker som jag tycker är jobbigt. Allt från att äta buffér och gå kurser till att bjuda hem gäster utan att städa innan. Jag har med alla möjliga medel släppt att allt MÅSTE vara perfekt och lärt mig se positivt på saker jag inte kan. Det är inte hemskt att INTE kunna – det är superkul att LÄRA sig nåt nytt. Det är en av mina viktigste läxor.

Idag sitter jag på ett hotellrum i Göteborg och jobbar. Jag har bara denna vecka tagit på mig/fått 2 nya arbetsuppgifter som jag ser SÅ fram emot att lära mig. Inte för en sekund tänkte jag ”att det där klarar jag inte”. Jag kan det inte idag men jag lär mig det på måndag. Om en timma ska jag och en kollega åka spårvagnen bort till Slottskogen och jobba på Way out West i vår grymma Beroccamonter tills dom stänger i natt. För några år sedan hade jag hellre dött än ställt mig på en festival. Nu ser jag bara fram emot det. Sådär på riktigt. Det ska bli SÅ kul.

I sommar har min underbara familj rest runt i europa i en månad. Bott på nya hotell varje natt, åkt mot mål vi inte haft en aning om. Ätit på alla möjliga och omöjliga restauranger. För ett par år sedan hade jag ont i magen en vecka innan semestern.

Jag letar eller önskar inte längre efter att allt ska bli ”som vanligt”. Det ÄR som vanligt. Det är bara det att det är ett nytt vanligt. Ett vanligt där jag bestämmer, där jag prioriterar, där jag fokuserar på rätt saker och där jag mår bra. Mitt nya som vanligt är inte något fegt och tveksamt vanligt – det är ett håll-käften-vad-bra-jag-är-som-vanligt. Och jag älskar det!

Bjussar på en selfie från tidigare idag. Det är nog ingen skillnad för andra men jag själv kan se skillnaden på mig idag och för några år sedan. Det här är liksom Anne 2.0 – Lite äldre förstås men jävligt mycket bättre och lyckligare.

2 thoughts on “”Som vanligt”

  1. Vad häftigt att läsa! Det är första gången jag läser nåt från dig (förlåt 🙄)
    Men det som dyker upp i mitt huvud är den Anne jag minns. Hon som jag hängde med i gymnasiet. Hon var verkligen den där härliga håll-käften-vad-bra-jag-är-som-vanligt.

    Du är grym som hittat tillbaks dit. Och jag gissar stt du på ett sätt inte velat vara utan den resa du gjort. Gissar att den på många sätt gjort dig så mycket starkare på många plan.
    Bra jobbat!

    1. Heeej!! Åh va härligt att höra från dig!!! Du har helt rätt – nu idag skulle jag inte vilja vara utan allt som hänt. Självklart skulle jag velat vara utan själva sjukdomstiden men resultatet idag hade jag inte kommit till utan de där åren.. Så idag är jag ändå tacksam för allt. Och det känns extra peppande och kul att höra från någon som var med från första början 🙂 På den tiden var man ju liksom bäst I världen på det mesta! 😀 Tack snälla för att du läste och ännu mer för att du hörde av dig!! Massa kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s