Ta ett beslut – och lev med det

Uttrycket “Ta ett beslut och lev med det” är allmänt känt och ofta använt. Funkar rätt bra som filosofi för att undvika velande och funderingar. Ofta är det ett bra råd – att inte hålla på att vända och vrida eller älta beslut som ska tas. Väg för och emot. Ta ett beslut. Lev med det.

Ofta kan man ju ändå fixa till det om det skulle visa sig att beslutet ändå kanske inte blev så bra – blått passade inte i köket – måla om. Tältsemester i fjällen suger fethårt – packa ihop och boka en sista minuten till Mallis istället. Även om man tog ett beslut och trodde att man skulle leva med det så KAN man oftast ändå ångra sig och fixa till det. Oftast.

Sen finns det dom här besluten man tar som faktiskt inte går att ångra. Besluten som man borde övervägt och ältat utav helvete innan man beslutade sig. Där man borde gjort meterlånga för- och emotlistor, frågat alla man känner plus några proffs i läkarvärlden. Men. Det gjorde man inte. Man tar istället ett beslut – som man sen får leva med.

Det gjorde jag för 5 månader sen. Eller nej, beslutet tog jag för 5 månader och 17 dagar sedan. Hur beslutet togs ”bara så där” kan jag fortfarand inte förstå. Men tydligen skulle detta beslut tas med enbart hjärnan och hjärtat blev inte ens tillfrågat. De första 14 dagarna efter beslutet gömde jag mig i soffan med 3 säsonger av Hawaii 5-0 för att slippa tänka alls. De efterföljande 5 månaderna har jag levt med mitt beslut. Varenda jävla dag. Och jag har hatat varenda en av dom. För resten av världen är det här ju såklart ingenting. För vänner och bekanta (dom få som vet) har det här ebbat ut för länge sen. För mina närmaste finns det ju kvar men jag försöker att inte plåga dom med det – jag tog ju ett beslut som jag skulle leva med remember?! Efter några veckor och månader dör liksom det mesta ut. Eller bör göra det i alla fall. Men inte den här gången. Den här gången gör allt lika ont idag som för 5 månader sen. Men det finns en gräns för hur länge man kan plåga sin omgivning med sin skit. Till slut måste man låta alla andra gå. Och därför kan jag ju passa på att be om ursäkt till alla er som jag inte sett, pratat med eller hört av mig till som jag brukar. Förlåt.

Att ta ett beslut gör man ju till slut själv. Det är ju DU som tar beslutet. Men för att kunna bestämma dig frågar, bollar och lyssnar du på din familj, vänner och andra. Och när alla andra (men några få undantag) tycker att ditt beslut är SÅ klokt och genomtänkt… ja, då blir allt bara värre. För nu vet du att det är inte bara det att du själv plågas av att resultatet av ditt beslut. Du kan inte, nu i efterhand, när allt är vidrigt för dig prata med andra för dom tyckte ju att beslutet du tog var rätt. Såå här sitter man i sin ensamhet och lever med sitt beslut.

Jag tog ett beslut. Och nog fan har jag fått leva med det. Finns ingenting i världen som någonsin kan få mig att ge det som råd till någon igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s