Det här med kräk

Jag har vaknat till världen igen. Har till och med ätit lite och duschat. Känner mig mer eller mindre som människa igen. Toktvättar ALLT här hemma efter dessa dagars magsjuka. Jag har alltså tagit hand om Harry som kräkits, tvättat kräkkläder och dessutom kräkts själv. För er alla andra är ju det här såklart inte på något sätt trevligt eller så men för mig är det lite av en livsavgörande händelse som skett dessa dagar.

När jag började jobba efter att ha varit mammaledig tog jag mig ju en titt på den där berömda väggen man kan springa in i – och för mig utvecklade sig stressen till en total fobi för kräk, illamående och sjukdom. Det började med att jag bara mådde illa, trodde jag höll på att bli sjuk. Jag mådde illa så fort jag skulle göra något eller hade en tid att passa. Det blev värre och värre och till slut mådde jag illa precis hela tiden. Jag började med massa fuffens beteende, tvättade händerna 100 gånger om dagen, spritade händerna, spritade barnens händer, skala ALLT som gick, åt inte saker, åt inte ute.. Ja, ni fattar.

När vi till slut fick skicka hem gäster vi bjudit, ställa in saker vi skulle göra och när jag inte ens kunde gå in på dagis för att hämta Harry insåg jag att det var nog. Dags att söka hjälp. (Måste också ta till protokollet att Fredrik var HELT fantastisk under hela den här perioden. Han försökte hjälpa på alla sätt men vissa saker klarar man inte själv. Till slut blev det här för mycket för oss båda). MASSOR av timmar senare hos först en kurator som sen skickade mig vidare till en psykolog och en hel genomgången behandling för fobi blev jag ”utskriven” för ca ett år sedan. Sedan dess har det hela tiden blivit lite lättare och lite bättre. Jag fick lära mig att jag inte var sjuk på riktigt, att jag inte skulle kräkas eller bli magsjuk. Jag fick lära mig att göra alla dom där sakerna som jag tyckte var så hemska. Jag har lärt mig sänka mina krav och förväntningar på mig själv. Insett att det är helt ok att ta genvägar ibland – allt behöver inte vara perfekt – gästerna kommer tycka om att vara hos oss även om det inte är perfekt städat och varenda detalj är hemmalagad.

Det är fortfarande flera gånger i veckan jag får stanna upp och använda mig av de verktyg jag fick i terapin men en sak har fortfarande inte inte hänt – förrän i söndags. Jag kräktes. Något jag har haft ångest för precis varje dag sedan augusti 2012. Jag överlevde. Såklart jag gjorde. Och det var inte så farligt. Inte på långa vägar så hemskt som jag trott. Jag vet ju att jag förstorat det här till helt abnorma proportioner. Och jag har väntat. I ren panik.

Nu idag är jag på väg att bli bättre, har ätit lite och sitter uppe. Idag insåg jag plötsligt – jag är frisk.

Min psykolog förklarade för mig för ett år sedan att jag har alla verktyg för att bli frisk men att jag inte kommer bli frisk förrän jag faktiskt kräks. Vissa terapeuter låter till och med människor som behandlas för kräkfobi äta något slags sirap för att man ska kräkas. För att bli helt frisk måste jag alltså faktiskt bli magsjuk och ligga där på badrumsgolvet och inse att jag överlever. Låter fånigt men med diagnosen Stressrelaterad ångest – så heter tydligen den där väggen på fackspråk – så är det ungefär där man är, det är så fruktansvärt vidrigt och man mår så in i helvete dåligt, att det är på nivå överleva man är.

För två år sedan kunde jag inte ens gå in och hämta Harry på dagis – personalen kom ut med honom. I söndags hade vi magsjuka här hemma och jag fixade det. Lugnt och fint. Utan några som helst problem. Jag är frisk. Idag är jag faktiskt frisk. Både från magsjukan och nästan 2,5 års hjärnspöken. Idag är en förbannat bra dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s