Livet

Långpromenad med P

Igår gick jag och min fina vän P en långpromenad på kvällen. Ibland är det verkligen bästa medicinen mot allt. En timma i lugn och ro i skogen tillsammans med någon som vet allt. Det är okej att vara bitter, bedrövad och negativ i precis allt man säger för man vet att den andra förstår precis hur man menar och vet att man så väl behöver få det ur sig. Det gör liksom ingenting att man mestadels pratat om trista, jobbiga saker för när vi skiljs åt är vi ändå gladare och starkare än vi var innan.

 

I många fall är det helt rätt att inte älta och tjata. Men! Någonstans måste det vara okej att bara vräka ur sig allt. (Se bara till att den personen du väljer att vräka dig för är med på noterna). När det är en vän som känner dig och som vet hur du mår är det så galet befriande att få berätta allt, och redan innan veta att du inte kommer mötas av moralkakor eller kommentarer som ”det är bara att rycka upp sig” eller ”du måste sluta älta och se det positiva”. Jag måste bara ta min favorit också ”Se glaset halvfullt istället för halvtomt”. Jag lovar och svär här och nu att nästa människa som säger så till mig kommer få ett näsben ommöblerat. Jag HATAR den jävla liknelsen. Så. Nu var det sagt också. När jag känner att det är för mycket och jag är för liten och inte varken räcker till eller håller med – då är det inte läge att börja snacka om glas. Just då är mitt glas så stort att hela världens hav inte räcker upp till hälften. Och nån gång ibland måste glaset få vara hur jävla tomt det vill utan att svaret blir ”ryck upp dig”.

 

Det är därför man har sina vänner. Dom där riktiga vännerna som lyssnar och förstår. Som låter glaset vara tomt (skönt att jag själv nu tjatar om det där förbannade glaset) utan att för den sakens skulle komma med massa hurtiga kommentarer. Det är dom snälla förstående blickarna och orden man är ute efter i ett sånt läge.

 

Igår när jag gick ut mådde jag skit. Ont i magen och huvudet, stressad ända in i benen och kände mig bara helt bedrövlig. När jag kom hem en timma senare hade jag fått avhandla allt dumt men även pratat drömmar, bröllop, barn, semester och livet i största allmänhet. Lugn som en filbunke klev jag in över tröskeln till det stressiga, röriga liv som jag har och som jag i dom allra allra flesta fall älskar. Ibland behöver man bara göra sig av med dom där få sakerna som står i vägen. Det mina vänner, gör man genom att prata, umgås och ta hjälp (och förhoppningsvis ge samma sak tillbaka) till sina vänner.

 

Ps. mitt glas är ändå tomt. Jag blev törstig av promenaden och drack ur det.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: