Livet

Vi bildar oss

Viktor gör sina läxor och mamma har hittat en ny fotoapp. Alla är glada och nöjda. Viktor har blivit kanonduktig på att läsa och skriva så numera går läxläsningen som en dans. Så himla kul! Han är så stor. Tidigare ikväll kom några av hans kompisar och plingade på. Han högg cykelhjälm och mobil och pep iväg. Vid grindstolpen vände han sig om och sådär i förbifarten sa ”ring när jag ska hem mamma. Vi är på här i området”. Min stora kille. Området är ju gigantiskt – jag såg genast framför mig hur många ställen man kan göra illa sig på och hur lång tid det skulle ta att hitta honom om han inte svarar i telefonen. Men barn av 2000-talet fixar sånt. Vi ringde. Han svarade. Han var hemma på ett par minuter. Pjuu. Nu är det ett dygn tills han ska ut igen och mamma ska oroa sig. Och så ska vi fortsätta i sisådär 20 år till. Slutar man någonsin? Gahhh.. Baksidan med att vara hönsmamma..

0 kommentarer

  • ulrika

    Ha ha, jag är ingen hönsmamma men visst oroar jag mig också. Tycker det blir mer och mer med åren faktiskt – ingen tröst till dig direkt. Eller kanske inte mer och mer men andra saker man är orolig över när sonen tex tog moppekort och lätt mc, nu har de körkort båda två så ska man oroa sig när de är ute på vägarna och när de ska resa ensamma och gå på konserter – ja hua det tar aldrig slut tror jag 😉 jag tror det hör oss mammor till hela – att hela livet oroa oss lite 😉

    Kram Ullis

Kommentera

%d bloggare gillar detta: