Livet

Jag är officiellt slutkörd

När man tränar på klasser brukar finns det två kategorier av deltagare. Eller nä förresten, det finns tre. Den första är dom här übertränade människorna som kör med dubbelt så mycket vikter eller dubbelt så hög stepbräda som instruktören. Dom låter, frustar och stönar för att liksom visa hur tungt och jobbigt dom har och hur starka och vältränade dom är. Vissa av dom här (tjejerna i mitt fall) är skitduktiga och det är riktigt inspirerande att ha dom på passen men vissa är mer där för att visa upp sig än för att träna verkar dom som och blir bara fåniga. Nästa kategori är såna som jag. Jag går på passen inställningen att kämpa gärnet och göra så gott jag kan. Jag måste ha koll på instruktören för att hinna med på alla övningar och kikar extra noga om det är tekniska saker, typ hur man ska hålla skivstång och sånt. Jag är väl hyfsat tränad och ligger nånstans i mitten på både vikter och tempo. Jag har helt enkelt kul och jobbar på. Den tredje kategorin är dom som inte borde kommit alls. Dom som inte kan, vill eller kämpar. Tråkigt nog är dom förvånadsvärt många.

Men det var inte alls det jag skulle komma till gällande dagens pass. På dansstepen är de flesta av oss vanliga hurtbullar. Vi är en full sal med vanliga svenssons. Det är i princip samma gäng varje gång och de flesta av oss hejjar lite glatt på varandra numera. Vi hänger med på hela klassen eftersom vi gjort det förut. Ibland dyker det upp nån ny men ofta kommer den personen bara en gång då det här är lite lurigt att köra första gången. Jag älskade det från första stund tack vare tempot, koreografin och musiken men jag fick kämpa dom 3-4 första gångerna kan jag säga! Idag stod vi då där hela ligan och väntade på att vi skulle köra igång. Ronny (vår hurtige skåning till instruktör) kommer in och VÄNDER brädan på längden. Fasen också! Nytt pass! (I det här läget är det inte ”åh, va kul med nytt pass” utan verkligen OH NEJ!)

Idag var vi inte ett glatt gäng som hoppade upp och ner på våra brädor. Idag var det kaos i hönshuset kan jag säga. Vi har krockat, ramlat av brädorna, gått åt fel håll, hoppat med fel ben, viftat med fel armar och framför allt stått still som fån och bara glott. Jäklar va svårt det va!!!!! Vi mer eller mindre kröp ut efter en timme medlidsamt och uppmuntrande tittandes på varandra för att se att alla faktiskt andades. Det har gått exakt 1 timme och 35 minuter sen jag kom hem och jag sitter fortfarande som en urvriden trasa i soffan. Hemskt. Men jäklar vad vi ska köra nästa helg när man har lite koll på grejerna.

Har ingen aning om vad jag ville få fram med det här inlägget. Var nog bara tvungen att prata ut om det här. Jag har aldrig varit så död efter ett pass…

Kommentera

%d bloggare gillar detta: