Livet

Påkörd på allt annat..

Har haft en jättemysig helg. Bilder och lite annat smått o gått kommer senare i eftermiddag när jag kommer hem.

Men helgens händelse utspelade sig i fredags eftermiddag när jag o Viktor varit och handlat en sväng. När vi kommer ut och jag lyckats forcera fram vagnen till vagngaraget utan att varken jag, vagnen eller Viktor hamnade i en snödriva pustar vi ut en sekund och jag kommer på att jag skulle ringa mamma och fråga en sak. Av någon anledning kollar jag ner i backen (försöker väl sträcka ut ryggen eller nåt) och ser att marken börjar bli väldigt röd. Jag hinner precis börja vända mig om för att se vart ljuset kom ifrån när jag känner en hyfsat otrevlig smärta över benet och vagnen far iväg. Men ok – Mitt i allt blir jag PÅKÖRD! Skriker massa fula ord rakt ut (och i mammas öra) och bilen åker fram nån meter. Som vilken hysterisk morsa som helt stirrar jag efter Viktor men han står på ett par meters avstånd och stirrar på mig (oklart om det är för att jag blivit påkörd eller för mammas ordval). Förväntar mig ju att karln i bilen ska kliva ut men nej, HAN BACKAR IGEN! Den här gången träffar han bara vagnen och jag drar på en ramsa till med snäppet värre fula ord. (Ja, även dessa i mammas öra och Viktors ögon blir ännu större). Snubben kör återigen fram nån meter, öppnar dörren (ful, risig karl med en cigg i mungipan – får mig genast att tänka att han är full) skriker ”va fan” till mig, smäller igen dörren och ÅKER! Som om det är JAG som orsakat allt. Mitt i allt tog jag i alla fall bilnumret så mamma skrev upp det. Kollade runt men självklart fanns det inte en kotte i närheten just då som sett det. Fasen, ord mot ord mot nån som bara kör på och sen sticker. Knappast troligt att han kommer erkänna att det hänt. Lätt chockad packade jag in Viktor o påsar i bilen och tillbringar en förvirrad stund i bilen på väg hem med mina egna tankar och Viktor glatt efterapande alla fula ord han just hört. (Det är skönt att han i alla fall lyssnar på vad man säger nån gång, eller?)

Berättar sen för Fredrik som givetvis tänder på alla cylindrar han äger och har (plus några till) och vill ju givetvis ringa och helt åka och knacka in pannbenet på karln. Efter ett långt samtal med pappa bestämmer vi dock att inte göra nånting. Som sagt, ord mot ord och jag är inte dödligt skadad. Men högst otrevlig händelse som efterlämnade ett blåmärke och ett ont ben…

Anne Werner heter jag som driver den här lilla bloggen. Den handlar om mig och min familj. Den handlar om allt jag tycker om, tycker är fint, tycker om att göra och så lite om vad jag tycker rent generellt. Här samlas recept, bakning, lite pyssel, hus och hemmafix och såklart massor om min fina familj och vad vi gör för att vår vardag ska bli så mysig som möjligt. Vi gör vad vi kan för att vår vardag så mysig och härlig som det bara går. Vill du ha kontakt med mig? anne.werner2@gmail.com

Kommentera

%d bloggare gillar detta: