Livet

Hjärtat blöder

Åhhh… Jag är glad att jag inte är barn. Viktor stack iväg och lekte med kompisar direkt när vi kom från dagis idag. Det är så himla skoj att han har fått massa kompisar här på gården. Jag höll på och styra den där pajen när han helt plötsligt står i dörren med tårar sakta trillande längs kinderna. Hans kompisar hade gått till nån annan och han hade inte vågat gå med. Min fina fina lille kille. Det blöder i hjärtat, magen drar ihop sig och man vill bara leta upp dom här killarna och skrika åt dom. Viktor var så ledsen. Så där jobbigt ledsen när man ser att han egentligen inte ville gråta men tårarna liksom bara kom.. Barn är så ovetande elaka mot varandra. Dom här killarna menade ju inte att vara taskiga men det blev ju så fel. Istället för en glad kille hade jag nu ett litet sorgset kryp i soffan som bara ville kramas. Som tur är kunde jag snart avleda honom med pannkakor och dessutom kom Fredrik hem och muntrade upp stämmningen. Efter middagen hördes åter igen massa ljud från gården. Viktor (som tydligen helt glömt vad som hänt bara nån tiimme tidigare) tog på sig skorna och gick ut. Som blödig mamma ställde jag mig såklart i köksfönstret för att se hur det gick. Viktor stod i utkanten och bara tittade på dom andra barnen. Återigen kom den där stora klumpen i magen. Min skrutt är utanför. Jag förstår helt plötsligt dom där hysteriska morsorna som härjade när man gick i skolan om att alla ska få vara med. Man sket ju i det för deras unge va ju ändå ingen man ville vara med. Lita på att jag kommer göra ALLT för att Viktor ska bli en sån som faktiskt låter alla vara med! Till slut började han så smått komma in i leken och jag vågade mig bort från fönstret. Så plötsligt kommer han in igen (ja, magen igen och mamma beredd med kramar) och frågar:
– Mamma, får jag o mina kompisar leka i mitt rum?
Jag hinner inte ställa om från blödig till hurtig så Fredrik (som klarar av dom här situationerna som en vanlig vuxen) svarar direkt att det är självklart att det går bra. Killarna dundrar upp för trappen (undrar hur det kommer låta när dom är 15 med tanke på hur mycket det låter nu när dom är 4). Jag lägger mig i soffan och pustar ut. Viktor skrattar uppe på sitt rum med sina kompisar och har helt glömt vad som hänt under eftermiddagen medan mamma fortfarnade försöker lugna hjärtat, magen och sinnena.. Det kanske inte är så dumt att vara barn ändå.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: