Livet

Näst sista dagen

Näst sista dagen. Vet att det kanske inte är så intressant information men det är faktiskt NÄST SISTA DAGEN innan semester och det är ändå nåt som måste uppmärksammas! Piggare idag. Det blev till och med en kvällspromenad med E igår kväll – det va skönt och jag kände mig pigg i benen. Ville springa men bestämde mig för att det är bäst att ta det lugnt någon dag till. Tänker INTE börja min semester med att vara sjuk! 

Idag efter jobbet måste jag en sväng till Centrum. Det ska köpas något fint till världens bästa dagisfröknar. (Jag vet att det heter förskolelärare och pedagog och jag vet inte allt men för ungarna är dom ändå fröknar..) Imorgon ska jag hämta Viktor på dagis för allra sista gången. Han är nöjd och glad, tänker inte alls på att det är näst sista dagen han är på sitt älskade dagis. Han ser verkligen fram emot att börja 5-års på Sanda ängar men jag har panik. Fatta att min lille skrutt ska SLUTA PÅ DAGIS! I alla fall nästan. När man går 5-års är man ju liksom ganska stor. Och sen är det nollan – och det är ju faktiskt skola!
Jag (och Viktor) har älskat vårt dagis. Det är knappt så man får med ungen hem när man ska hämta. Fröknarna har varit helt underbara och alltid har det funnits en liten stund att prata på när man kommer. Alltid har jag känt att Viktor har blivit sedd och fått uppmärksamhet. Han har lärt sig mändger med saker och vi har fått hem massor med underbart pyssel, teckningar, små växter, projekt och bilder. Som hönsig och nervös mamma kan man ju bara hoppas att det nya stället efter sommaren ska bli i alla fall NÄSTAN lika bra. Hade jag fått bestämma skulle Viktor gärna fått gå kvar på Gläntan tills han går ut 9:an. Haha, missförstå mig inte, jag hajjar ju att det skulle vara förödande för vilket barn som helst att inte byta miljöer och pedagoger men som mamma vill man ju gärna skydda sitt barn från precis allt.
Som terapi idag tänkte jag då alltså ge mig ut på en liten presentjakt. Våra fröknar är värda hur mycket som helst men jag vet att det inte alltid är så poppis med presenter i dom här lägena så jag siktar på nån liten men betydelsefull sak. Och ett kort såklart! Jag måste ju få skriva ner hur väldigt mycket dom betytt för oss under åren och tacka för allt. Usch, ni märker ju. Det här är inte lätt för en mamma med separationsångest.. 😀

För mig är han fortfarand typ så här stor, min lilla skrutt! Han är drygt en vecka på dom här bilderna.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: